Greetings from the East-Siberian Sea

September 1, 2008

September 1st, 2008

On our way to the Indigirka river mouth, 72° N – 153° E. At 03:50 this morning, when some of us got up for a so-called “micro” sampling station, the East-Siberian Sea was almost flat and the sun was shining far above the horizon! A rare event because we have an almost continuous cloud cover since leaving Kirkenes, so this was fully enjoyed by the people that were up at this indecent time of the day. After filtering about 600 liters of water, taking 8 sediment cores and about 1 kilo of surface sediments it was time for coffee. At 9 am we had another micro station and now we are steaming towards the Indigirka river, the next-last Great Russian Arctic River that we will meet on our way East.

At this time of year, the rivers up north are already far past their spring flood, so the river plumes are not that large anymore. However, we still hope to collect some particles in the sea water that are coming from rivers, but since the water is very clear we know there is probably not much. A bit more than a week ago, we were steaming through the strait between Wraigatsch island (south of Novaja Zembla) and the mainland, and we could see that the filters suddenly became very brown-greenish, which means that we were probably collecting particles from the Pechora river that was pushed through this strait. Also in the Bhuorkhaya Gulf, east of the Lena river outflow, large amounts of brown material kept clogging our filters.

By analyzing these particles, in combination with all kind of other parameters we measure (temperature, salinity etc.) we can say a bit more on what happens to this river material when it enters the ocean. If it is all eaten up by bacteria or other organisms, producing carbon dioxide or methane, this could strongly enhance the greenhouse effect!

By taking sediments, we hope to collect a better signal from river outflow. But since the East-Siberian shelf seas are very shallow it is a challenge to find a nice deep spot in de sea bottom where sediments are accumulating. If the place is too shallow, ice is often building up in such amounts that it will mix the complete sea bottom and disturb all “our” sediments. In that case, we cannot establish a good chronology which is crucial to look back in time. We have our hopes up for the paleo-river canyon outside the Kolyma River, the last Great Russian Arctic River that we will sample in a few days from now. This river valley was formed during the last ice age when the sea level was much lower than now and the complete Siberian shelf was land. The Kolyma River mouth was lying a few hundred kilometers further north than now. When the ice starting melting, the sea level was rising again and now this river valley lies at the sea bottom; hopefully a perfect place to get nice, long and muddy sediment cores!

/Jorien Vonk, Graduate student

Advertisements

143E/73N Sundet mellan Laptev och Östsibiriska Havet

September 1, 2008

30 augusti

Jorien Vonk

Hårt arbete ombord. Foto: Jorien Vonk

Nu är vi på Makrostation (8h) mitt i Dmitri Laptevsundet och provtar för fullt. Här med Nysibiriska öarna på utsidan och Oyagoski Yar på insidan pågår den snabbaste takten av erosion av hela den arktiska kusten.

Denna plats kan liknas vid Höga Kusten med 40 meter hög relief vid vattenlinjen men med en stor skillnad. Istället för granit så är landet här uppbyggt av mjukt material; av torvmossar och material som har burits med luften hit över långa distanser under senaste istiden. Denna s.k. yedoma har legat infrusen sedan dess men är nu utsatt för värmekollaps och ökad takt av vågerosion p.g.a. den längre isfria sommarperioden och ökad vind- och vågstyrka. På de ryska sjökorten varnas kaptenerna för att kustlinjen dras sig tillbaka och grunda bankar breder ut sig. Vi är intresseade av de biogeokemiska processerna som avgör vad som händer med det organiska material som frigörs.

Jag begrundade precis Vegaexpeditions karta och ser till min förvåning att den 30 augusti 1878 befann sig Nordenskiöld och hans grupp på exakt samma plats i Dmitri Laptevsundet som vi nu ligger ankrade vid. På dagen 130 år sedan. Min ryske kollega och expeditionschef Igor Semiletov har just talat med ITAR-TASS för andra gången under expeditionen och rapporterat om händelserna i Laptevhavet med framgångsrik provtagning och upptäckt av nya områden där permafrost ”locket” i havsbotten har börjat läcka igenom växthusgasen metan från underliggande depåer.

Den senaste fann vi i natt då våra geofysiska/seismiska instrument indikerade ovanliga pingelit strukturer (små isstrukturer som ser ut som sockertoppar, begravda i recenta sediment). Vi vände om och körde ny seismisk linje i 90 grader till den första och sedan provtagning av bottenvattnet som visade att metanhalten var 7 gånger högre än den kringliggande halten.

ITAR-TASS journalisten frågade även om kopplingar till Nordenskiöld-Sibiriakoff expeditionen. Vårt fartyg Smirnitiskyi är i år det första fartyg som lyckats ta sig igenom till Laptevhavet. För andra gången under denna expedition kommer en rapport från oss att sändas ut i den största nyhetssändningen, Radio Russia, den enda kanalen som vi nås av här ombord. Tydligen gör de kopplingar till den svensk-ryska expeditionen som var pionjärer utmed vår rutt. 

Det är glädjande att media rapporterar om naturvetenskap. I jämförelse med t.ex. kulturområdet så upptar naturvetenskap vädligt lite mediautrymme. Dagens Nyheter har en daglig kulturdel. Kanske dags för en Vetenskapsbilaga en dag i veckan? Det är uppenbart att klimatstudier nu står i blickfånget. Vi har även haft kontakter med svensk radio, TV och tidningar under expeditionen. Det är en utmaning att söka föra ut en balanserad bild av våra studier i nyhetsmedia. Jag känner mig själv dåligt tränad och förberedd på denna aspekt av expeditionen. Våra studier tar ju minst ett år och i flera fall flera år att publicera i vetenskapliga tidskrifter samtidigt som journalisterna förstås vill ha svar på dagen. 

För att bibehålla integriteten av vetenskapen är nogrann peer-review baserad gransking av manuskript och därefter publicering i internationella vetenskapliga tidskrifter en grundbult. När det väl är publicerat så är det kvalitetsgranskat och vi litar på det materialet som ny kunskap som därefter alltid kommer finnas tillgänglig. Vi oroar oss för ”cold fusion” fenomenet (amerikanska forskare gick ut i media med ny stor ”upptäckt” om enklare sätt att framställa användabar energi på som sedan inte kunde bekräftas och publieras i vetenskapliga tidsskrifter) men vi ska naturligtvis i möjligaste mån söka bidra även till nyhetsområdet och allmänbildningen – utan att kompromissa med den vetenskapliga publiceringsmetoden.

Kanske borde en kort kurs i mediaträning göras obligatorisk eller åtminstone lättillgänglig för alla doktorander (och forskare/lärare) vid Stockholms Universitet?* Inom Bert Bolin centrat för klimatforskning (Linnecentrum) har alla doktorander som jobbbar med klimatrelevanta projekt erbjudits detta.

Örjan Gustafsson, forskningsledare, ISSS-08
Institutionen för Tillämpad Miljövetenskap (ITM), Stockholms universitet

* Sedan många år tillbaka erbjuds forskare vid Stockholms universitet medieträning, men kursen är än så länge ej obligatorisk. För intresseanmälan eller ytterligare information tala med Maria Erlandsson, presschef, 08-16 39 53, maria.erlandsson@kommunikation.su.se (inlagt av Kommunikationsenheten)


29 augusti: Framme vid Östsibiriska Havet

September 1, 2008
Jorien Vonk

Provtagning pågår. Foto: Jorien Vonk

Passage genom Dmitri Laptevsundet, innanför Nysibiriska Öarna och efter att ha i över två veckor ha arbetat oss igenom Barentshavet, Karahavet och Laptevhavet är vi nu äntligen framme vid resans huvudmål: Östsibiriska havet. Världens största grundhav (samma typ som Östersjön och Nordsjön) och förmodligen det minst undersökta. I den mörkgråglommiga natten framträder en skarp svart silhuett; den innersta av de Nysibiriska öarna. Efter ett tags spanande på dessa konturer upptäcker jag ett svagt ljus på denna extremt ödsliga plats. Första tanken är att det är en av fyrarna som sovjeterna byggt utmed denna nordliga sjöväg. Dessa fyrar drivs vardera av ett litet kärnkraftsaggregat som ska räcka till att lysa i över 1000 år. Oleg berättar senare att ljuset istället är ifrån en meteorologisk mätstation som är bemannad året runt av 2 personer. Stackars satar vad ensligt. Där kan det inte bli fråga om att trilla ner till macken för en glass…

Arbetsutrymmen
Jag tänkte kort berätta om våra olika arbetsutrymmen. Vi har funnit oss väl tillrätta och till slut fick alla plats. På akterdäck var det väldigt tajt med utrymme för installationerna av en A-ram (en hydrauliskt driven ram med ett block högst upp i mitten i vilken en 6000m ledad CTD winch med påhängda sensorer och en rosette av 12 st vattenhämtare kan föras ut över relingen). På akterdäck har också två stycken 10 fots kontainrar fastsatts. Den ena fick egentligen inte plats utan var tvungen att ställas högt upp på lastluckan med stödben svetsade ut över ena sidan. Här jobbar hydrologerna Göran och Caroline.

På akterdäck finns också Anders inrymd med sin gaskromatograf i båtsmannens miniverkstad. Han har fixat snyggt med ny bordsyta av medhavd plywood. I övrigt finns tre stycken 20-fots kontainrar inredda som minilaboratorier med diverse filtrerings- och analysutrustning. Vanja fick plats med sin kolanalysator i fryskontainern men vi är glada över att få se mycket av henne också på andra platser.

Det finns ett skeppsfast hydrolab där killarna från Luleå kör sina studier av järn och kisel och Laura ihop med vår ryska kollega Sveta kör optiska mätningar av det organiska kolet. Nina Belcheeva kör GC-analyser av metan i en omgjord städskrubb och Vladimir studerar smådjur från havsbotten i ett annat litet förråd.

Själv har jag hittat ett perfekt arbetsutrymme för att mecka ihop sedimentfällor nere i det förliga lasthålet som man kommer ner till med en stege i en brunn. Det är perfekt; bra belysning, ingen vind och gott om potatis och lök. Mitt nya kontor.

Vi har avverkat flera stora provtagningspaket i Laptevhavet samt besökt den nordliga utposten Tiksi i 12h för att tanka på färskvatten.  Vi återkommer om dessa strapatser i kommande inlägg. Allt är väl med oss ombord här vid 142 grader ostligt och 73 grader nordligt; åtta timmar före er därhemma.

Örjan Gustafsson, Forskningsledare, ISSS-08
Institutionen för Tillämpad Miljövetenskap (ITM), Stockholms universitet