Provtagning för ISSS-08 avslutad!

September 19, 2008

Vilkitskyisundet. Mellan Euroasiens nordligaste punkt (Kap Tjeljusjkin) och ögruppen Severnaya Zemlya. Gränsen mellan Laptev och Karahaven.

Vi är äntligen på hemväg. Efter drygt fem veckors intensiv provtagning av sibiriska haven avslutade vi i går kväll de sista provtagningarna. Den sista veckan har karaktäriserats av ett intensivt jagande efter metanläckagen från havsbotten både i Östsibiriska Havet och Laptevhavet; under ledning av vår ryske delegationschef Igor Semiletov, som ju har metanet som centralt projekt. Efter framgångsrik provtagning i nordliga och centrala Östsibiriska havet så sökte vi oss den nordliga vägen mot Laptevhavet, norr om Nysibiriska öarna. (Läs gärna Joriens bildliga beskrivningar av den historiska ön Jeannette – efter det förlista 1800-talsfartyget - och den mäktiga nordligaste ön Bennet Island med sitt “mysterium” i hennes tidigare blogginlägg.)

I trakten av den höga och enormt karga Bennet Island och i starkt kuling vind 147 grader västlig då vi började kunna känna närheten av Laptevhavet i hemriktningen så bestämde Semiletov att vi skulle vända om och gå tillbaka till 158 östlig för att leta mer metan i Indigirkaflodens paleokanjon i Östsibiriska Havet.

Nog upplevdes det lite tungt att gå åt “fel” håll för hemlängtande kamrater men beslutet var obestridligt rent vetenskapligt och tidsbudgeten medgav det hela. Efter ett par dygns dag-och-natt arbete vände vi åter västerut och korsade ögruppen Nysibiriska öarna genom Sannikovsundet och kom så äntligen tillbaka till Laptevhavet.

Ytterligare mer metanutgasning upptäcktes väster om ögruppen i en djupkanjon bildad av Yanafloden under senaste kallperioden. En tidig morgon med lugnt väder såg vi en underlig ö. En helsvart rektangulär silhuett mot horisonten. Semiletov informerade om att denna ö hade studerats av geologer och visat sig vara från den första tidsåldern; Archean. Uråldrigare blir det inte. I den tidiga morgonens stillhet kändes den ödsliga evighetens djup nära.
Semiletov piskade på i sin jakt efter metanet. Irritationen växte i takt med den tilltagande utmattningen en bit in i femte veckan. I går morse skulle så provtagningen äntligen avslutas. När vi vaknat upp och klev upp på bryggan mötte vi Igor med tydliga spår av nattens arbete men något nytt lyste i hans ögon. Han visade oss att en timme tidigare hade några märkliga reflektioner snappats upp på ekolodet och av ett seismiskt instrument. Nu var det som ett helt moln av reflektioner i hela vattenkolonnen på ekolodets skärm. Detta var inte ett sillstim. Samtidigt visade seismiken att i havsbotten var det en massa uppåtsträvande deformationer. En riktig metan hotspot. Reflektionerna i havsvattnet var från hela metanbubblor som steg mot ytan.

Även om vi tidigare hittat starkt förhöjda halter av metan upplöst i havsvattnet så var detta något helt annat. Här var alltså metanutflödet så starkt att metanet inte ens hann lösas upp i vattnet utan steg från havsbotten som metanbubblor upp till ytan. Naturligtvis användes ekolod och seismikdatan till att optimera platserna dit vi for för att ta detaljerade sediment och vattenprover.

Många villiga händer assisterade metanprovtagningarna denna sista dag. Proverna analyserades direkt ombord och mycket höga metanhalter (> 100 ggr bakgrund) uppmättes. Dessa “metanskorstenar” (vi fann flera under dagen) transporterar alltså denna starka växthusgas direkt upp i luften. Spännande men lite otäckt. Vi ser fram emot att arbeta på den stora utvärderingen av det totala materialet i vinter för att uppskatta hur stort det totala flödet av metan från de Östsibiriska kusthaven verkligen är. Detta är det för tidigt att uttala sig om ännu.

Upptäckten och utforskningen av dessa “metanskorstenar” blev till en magnifik avslutning på fem veckors intensiv provtagning av ISSS-08. En passande prick över i:et. Vi hade återigen idel glada leenden bland hårt arbetande ryska och svenska kamrater i gott samarbete.

När mörkret väl lagt sig så samlades vi alla trettio på akterdäck för en oceanografisk ritual. Den 16 mm tjocka ledande metallkabeln till CTD/Niskin-provtagningen skulle kapas. Över 130 gånger har denna tunga pjäs lyfts över relingen, ibland i rejäl oceandyning, med hjälp av den nya winschen och A-ramen under ledning av Göran Björk med Caroline Edsgren och Per Andersson m.fl. som handräckare.

I det lätta snöfallet och under strålkastarebelysningen bjöds det lite öl och rökt korv till kvällsminglet. Det kändes nästan som julmarknad i adventstid en tidig afton på Stortorget. Så klev Göran fram i sin (passande) röda (tomte)overall och med assistens från Sasha startades vinkelslipen och metallflisorna flög i en eldfängd kaskad i ett starkt ljus mot natthimlen. Tomtebloss! Så var vajern kapad och vidare provtagning omöjlig. Ett stort jubel steg mot laptevhavets natthimmel från gruppen på Smirnitskyis akterdäck. Detta jubel bar både en känsla av lättnad att det hela var över och vila inom räckhåll, en tacksamhet att allt har gått bra och alla är oskadda, samt naturligtvis också en stolthet och glädje över att vi tillsammans rott denna logistiska mardröm ända till denna punkt och lyckats bärga en enorm mängd unik data och prover för framtida studier.
Under ISSS-08 har vi kört 130 CTD (Conductivity-Temperature-Depth) kast med lika många höguplösande profiler av temperatur, salinitet och turbiditet. Under dessa CTD kast har tolv vattenhämtare (Niskinflaskor) stängts på olika djup och ofta har det tagits upp emot 50 olika prover per CTD kast för vidare analys av oorganiskt kol, pH, alkaliniet, näringsämnen, metan, freoner, helium, partikulärt och löst organiskt kol, optiska egenskaper av organiska kolet, pigment/klorofyll, partikelmängd, neodymisotoper m.m. Sammanlagt säkert 4000 analyser som antingen har körts ombord eller ska köras med avancerade analysinstrument när vi kommit hem.
Vi har utfört flera hundra sedimentprovtagningar med Geminiprovtagaren (hela rör som skjuts ned i havbotten); i detta programmet tog våra 2000 förtryckta etiketter slut redan för två veckor sedan. Vi har också filtrerat över 500 stora filter fulla med partikulärt material för att studera transport och nedbrytning av organiskt kol i havsvattnet.

Luften har provtagits kontinuerligt för metan och luftpartiklar. Flera andra slags provtagningar har också utförts. Vi för hem en enorm mäng data och prover från världens största men minst utforskade randhav; den sibiriska kontinentalsockeln. Vi känner ett stort ansvar att bidra med publikationer över de kommande åren av noggranna undersökningar kring koldynamiken, vattentransporten och kopplingar med klimatet.

Vi hörde att Rysslands president Medvedev i förrgår satte ned foten i ett starkt och utmanande utspel angående Rysslands omstridda del och roll i Arktis. Det lär inte bli lättare att få tillstånd att undersöka rysk-sibiriska Arktis under den kommande tiden. Detta ger än större vikt åt vår expedition. Ett inspirerande ansvar och en god utmaning.
I morse hade nattens brottningar mot drivisen övergått i en behaglig 12 knops gång i ett stilla hav. Det har blivit kallare; det är nu flera minusgrader och nysnön pudrar däcket. Vintern står för dörren i Arktis och nyis kommer snart att bildas. Det är hög tid att bege sig härifrån. Ikväll kommer vi nå Vilkitskyisundet beläget mellan euroasiens nordligaste punkt (Kap Tjeljusjkin) och ögruppen Severnaya Zemlya och tillika gränsen mellan Laptev och Karahaven. Vi hoppas kunna slinka igenom och därefter bör det vara isfritt hela vägen hem. På grund av annalkande lågtryck väljer vi den längre men säkrare vägen söder om Novaya Zemlya. Vi ser fram emot att åter gå i land i civilisationen i Kirkenes om en vecka. Därefter ser vi alla mycket fram emot att komma hem till er våra närmaste, våra vänner och kollegor. Nu närmar det sig.
Vi har alla tre uppskattat möjligheten att kommunicera via denna skeppsdagbok. Tack alla ni som läst och intresserat er för vår forskning och personliga äventyr. Nu stänger vi boken och ser fram emot att snart träffas personligen.

Vanja Alling, Örjan Gustafsson och Jorien Vonk
ITM, Stockholms Universitet
Forskningsexpeditionen International Siberian Shelf Study 2008 (ISSS-08)
Ombord Yacob Smirnitskyi i västra Laptevhavet.


A short piece of East-Siberian history

September 15, 2008

Friday late afternoon, in the middle of the pitchblack East-Siberian night, our ship passed Jeannette island at around 76° 44N and 157° 54E, northeast of the New Siberian Islands. Igor, our chief scientist, told us that this island was named after an earlier polar expedition at the end of the 19th century. This expedition was led by De Long, a lieutanant in the US navy, and was aiming to reach the North pole. They started in the Bering Strait (between Alaska and Siberia) to be frozen in around Wrangell island in September 1879.

The ship, named Jeannette, was transported by the ice for two years before it got crushed and sunk. Only one of the four life boats made it to the Siberian mainland, where they could spread the terrible news. The most interesting part here is that a couple of years later, pieces of the mast of the Jeannette were found on the eastcoast of Greenland (!). These findings were one of the first pieces of evidence of the transpolar ice transport, and an important reason for the famous Fridtjof Nansen to set sail with his ship Fram to explore these unknown polar ice drifts. According to Igor, the Jeannette is lying only a couple of miles away from our sampling station.The next morning, we past another island with a story; Bennett island.

Jorien Vonk

Bennett Island. Photo: Jorien Vonk

Some of the Russian scientists onboard are very interested in this region for methane studies. Some years ago, NASA seems to have spotted so-called mushroom clouds on satellite images. At first they thought that the Russians were doing secret nuclear tests, but when this didn’t seem the case, the sudden release of huge methane clouds seemed to be the only possible answer to the question. A Siberian “Bermuda triangle” was created! It has been observed several times in the same area and it is still not known exactly how this phenomenon is triggered.

 
Jorien VonkYesterday morning, we took a group picture, with Bennett island on the background. Amazing to see this island growing bigger on the foggy horizon; dark cliffs, remnant glaciers, no trees, no plants, no life and in the absolute center of the middle of nowhere…

Jorien, September 14th


Centrala Östsibiriska Havet 74N/168E – Is

September 10, 2008

Jorien Vonk

Återfärden har nu på allvar startat. Det är säkert dags eftersom det känns att det börjar bli kallare och mörkare; polarvintern är snart i antågande. Vi har haft minusgrader i luften de senaste dagarna (havsvattnet är här alltid på minussidan, men fryser nödvändigtvis inte eftersom det är salt). En del prover och utrustning som vi behöver förvara utomhus fryser igen och det blir halt på däck. Än så länge är det relativt lugnt så vi har inte drabbats av någon nedisning av fartyget.

Jag skulle vilja tala om isläget enligt iskartor på internet och isläget i verkligheten. Vi hörde hemifrån att det rapporterats i media att Nordostpassagen, som vi färdass utmed, är helt öppen. Detta är en definitionsfråga. Uppgiften kom ifrån det amerikanska datacentrat för snö och is (NSIDC). I år har flera fartyg före oss varit tvungna att vända om. Vi var första fartyget att gå igenom isen in i Laptevhavet och vidare österut. Smirnitskyi har den högsta klassen för isförstärkta fartyg (direkt under isbrytare).

Vi söker använda de iskartor som finns tillgängliga på nätet för att optimera vår navigering. Utöver NSIDC så får vi snuttar av dessa skickade till oss via satellittelefon från tyska centrat vid universitet i Bremen och från ryska Arctic and Antarctic Research Institute (AARI, St. Petersburg). Vid fyra tillfällen har vi ändå ”fastnat” i större område av packis som inte alls har funnits med på någon av dessa iskartor. Vardera gång har vi varit tvungna att ta omständiga ruttar och det har tagit 12-24 h att snirkla oss ut ifrån dessa sjok. De amerikanska och tyska kartorna är oskiljaktiga och förmodligen baserade på samma satellitdata. AARIs karta har kanske varit något mer korrekt. Dessvärre är den ofta en vecka gammal.

Under förra årets NABOS expedition något längre norrut utmed kontinentalsockelsluttningen så fördes det en logg på fartygsbryggan äver istäckningsgraden av en van ispilot. Dessa jämfördes sedan med de prediktioner som erhållits från iskartorna och visade att det under östlig färd var kontinuerligt mer is än vad iskartorna visade. Vi upplever i år samma fenomen. Man bör alltså ta dessa satelittbaserade rapporter om ett isfritt Arktis med en smula salt. ”Groundtruthing” visar att det kan vara betydligt mer is på drift i verkligheten. 

Även om vi blir sinkade av isen och tvingas stryka en del ur programmet så kan vi inte låta bli att hänföras över detta mäktiga islandskap. Färgerna går från vitt till azurblått till grått och svart bland de fantasieggande formerna på flaken och isryggarna som bildats av kolliderade flak som nu långsamt seglar omkring i ”sommaren” på Östsibiriska Havet. 12 månaders vinter och resten sommar…

Örjan Gustavsson, forskningsledare, ISSS-08


Längs Öst-Sibiriska havets iskant

September 10, 2008
Vi har nu nått vår östligaste, och också vårt västligaste punkt på resan. Vi har varit över datumgränsen vid 180° öst/västlig breddgrad, vänt och är nu på väg västerut igen. I söndags rundade vi en ö som heter Wrangels ö och havet runt ön sjuder av liv. Här kommer Stillahavsvatten in i Arktiska ishavet med näringsämnen och området är känt för valrossar, isbjörnar och valar.

Två valar har observerats av expeditionsdeltagarna Johan Gelting (som var den som tagit bilden på isbjörnen i mitt förra inlägg) och Göran Björk, men jag spanade förgäves efter det. Dock är jag inte missnöjd på något sätt. Vi har sett en massa fåglar som jag inte ens har vågat hoppas på att få se. På Wrangels ö och Heralds ö häckar nämligen andra typer av alkor, grisslor och lunnefåglar än de vi kan se på Stora Karlsö eller ens längs Norges kust. Vi har sett tre typer som är helt okända hemma och inte har några svenska namn: Kittlitz’ Murrelet, Crested Auklet och Horned Puffin (Puffin= lunnefågel). Jag har dessutom äntligen fått se
mig mätt på spetsbergsgrissla, som har gäckat mig en lång tid nu.

Vi har oceanografer och marina kemiker med ombord, och de är väldigt intresserade av vattenutbytet mellan shelf-vattnet, Stilla havet och centrala arktiska ishavet. Vi försöker därför göra transekter (linjer med
provtagningspunkter) längs området där shelferna slutar och sluttar brant ned mot de djupa delarna i arktiska ishavet. Det är dock svårt att ta sig fram, för de satelitbilder över istäckena som vi får skickade till oss stämmer inte helt med verkligheten. Och även om det bara är 50% istäcke så är det nog för att vår båt ska få problem med att komma fram. Vi vet aldrig när vi kommer komma till nästa station, och det gäller att ständigt vara beredd…

Vår grupp (SU-gruppen under ledning av Örjan Gustavsson) fokuserar i detta läge på vad som lagras på botten. Sedimenten här ser ut att vara mer rika på organiskt material än vad de varit närmre kusten, och vi är intresserade i att se hur mycket av det organiska materialet som kommer från land, vilken kvalitet (hur pass nedbrutet) och hur gammalt det är. Det kan vi sen jämföra med våra studier från flodmynningarna och erosionskustlinjerna, för att få en uppfattning om varifrån landmaterialet kommer, hur mycket som hamnar i sedimenten och om det eventuellt har skett en förändring de senaste åren (klimatfrågan…).

Det här är första gången någon gör en omfatande studie av det terrestra (terrestriskt = från land) innehållet i sediment från östsibiriska shelfen, detta trots att det är den största shelfen i världen och dessutom en som tar emot stora mängder terrestriskt material varje år. Man känner sig som en pionjär måste jag säga.

Slutligen, en hälsning till mina nära och kära hemma. Trots mycket att göra har jag gott om tid att sakna er.

Vanja Alling, doktorand, ISSS-08


Intensiv provtagning och bearbetning på linje ut ifrån Kolymafloden i östra Östsibiriska Havet

September 5, 2008

71.5N/169E Östsibiriska Havet utmed transekt från Kolyma och norrut

Vi har nu varit igång med intensivt kontinuerligt arbete sedan tisdag morgon och jobbar oss nu ut ifrån kusten för att följa Kolymaflodens geologiska läge i havsbotten där en undervattensdalgång nu finns. Vi hoppas att det kan ge intressanta möjligheter för både sedimentstudier och metanavgång såväl som för studier av vattencirkulationen. Östsibiriska Havet tros vara av särdeles stort intresse för kolflöden och kopplingar till ett föränderligt klimat. Det är också världens största kusthav och samtidigt det minst undersökta. Jungfrueligt hav ur forskarsynvinkel.

Alla grupper är nu fullt aktiva. Vårt 6-personer starka biogeokemigäng från SU är nu indelat i två delvis överlappande skift för att hålla igång på alla stationer dygnet runt. Det är en enorm arbetsbelastning på alla händer just nu. Visst gnisslar det ibland lite emellan trötta kamrater men i stort så funkar det hela väldigt bra. Precis alla jobbar stenhårt. Om inte isen eller den tilltagande oceandyningen ställer till några rejäla spratt så kommer denna 15-stationers intensivperiod att avslutas imorgon fredag kväll.  Därefter får vi ett par dygns återhämtning. En helg de facto. Därmed är huvuddelen, eller åtminstone de viktigaste delarna, av vår forskargrupps provtagningar isåfall avslutade. Därefter följer en del transekt för att studera vattencirkulationen för oceanograferna. Sen gäller det att ta sig hem också. Vi kommer vara 12 tidszoner bort; 190 grader östligt. Detta är på så vis ”andra sidan jorden”.

Som det tydligen har rapporterats om hemmavid så visar satellit-baserade kartor över isutbredningen att det nu ska vara isfritt utmed vår rutt genom utmed Nordostpassagen. Verkligheten är för andra gången under expedition lite annorlunda. För fyra timmar sedan dunsade det till ordentligt när vi i det kompakta mörket tryckte stäven in i ett tätt område av rejäl drivis. Det tog oss 2-3 timmar av tuggande att äta oss igenom detta bälte som tur var inte var så stort.

Nu har vi kommit igenom och tagit en snabbstation och gryning kommer smygande.  För min del innebär det tre timmars vila innan det är dags att bli purrad för att ta på sig den mycket varma och sköna räddningsoverallen, trycka ner mössan i pannan och kliva ut på däck i snöstormen för att göra i ordning sedimentprovtagaren för ytterligare några bottenhugg.

Örjan Gustavsson, forskningsledare, ISSS-08


158E/71N ombord forskningsfartyget Smirnitskyi

September 2, 2008

I går provtog vi den fjärde av de fem störta rysk-arktiska floderna – Indigirka. Det var lugn sjö och vi använde våra kontinuerliga mätningar från havsvattenintaget för att spåra upp Indigirkas plym. Det är oerhört långgrunt och fartyget ska inte gå i grundare vatten än 10 m och det kan motsvara många tiotals kilometer från kusten. Till slut fann vi att optiska mätningar av det upplösta organiska kolet rakade i höjden samtidigt som salthalten sjönk. Vi tog station. Sedan i natt stävar vi 180 sjömil österut mot den sista stora erosionskusten som ska provtas. Där ska vi starta ett längre transekt ut från den femte och östligaste av de största floderna – Kolyma. Det har börjat bli lite drivis de sista timmarna och vi passerade precis ett mindre isberg. Som trakten besjungs i en gammal visa från Gulagtiden: Kolyma, Kolyma, 12 månader vinter och resten sommar.

Studier av metanutsläpp från havsbotten i östsibiriska grundhaven
Eftersom det har skrivits något i media de sista dagarna om de utsläpp av växthusgasen metan från den frusna havsbotten under oss tänkte jag kort försöka beskriva dessa processer. Ett av huvudprojekten under den pågående rysk-svenska forskningsexpedition International Siberian Shelf Study 2008 (ISSS-08) är fördjupade studier av möjliga flöden av metangas från havsbotten genom vattnet och ut i atmosfären.

Vid ca. 110 grader ostlig longitud, när vi brottades med drivis i västra Laptevhavet, upptäcktes två nya områden där metanhalterna i både havsvattnet och i överliggande luft tydligt överskred den vanliga metankoncentrationen i Arktis. Ett antal dagar senare upptäcktes ytterligare ett nytt område i östra Laptevhavet vid 133 ostlig longitud.  I ett område i närheten av Lenaflodens utflöde utmed en förkasstningszon har den ryske forskingsledaren Igor Semiletov tidigare publicerat förhöjda metanhalter. Detta bekräftades nu under ISSS-08 och starkt förhöjda metanhalter uppmättes. Ytterligare ett par områden har nu funnits i gränsen mellan Laptevhavet och Östsibiriska Havet.

Semiletov har lett närmare tio expeditioner i Laptevhavet sedan 1994. Under 90-talet uppmättes sällan några förhöjda metanhalter. Expeditionerna sedan 2003 har dokumenterat ett ökande antal ”hotspots” med metangasutsläpp. Årets svensk-ryska expedition fördjupar dessa studier med en bredare kombination av provtagningsmetoder och analyser än tidigare.

Kort om processen frisläppning av metangas från sedimenten i sibiriska kusthaven
Först, metan är ca. 20 ggr starkare än koldioxid som växthusgas. Metanet har bildats främst genom långsam nedbrytning av organiskt material som ackumulerat från primärpoduktion (fotosyntes) både på land och i havet. Stora metanreservoarer finns i havsbotten både i och under ett lager av permafrost (“evig” tjäle).

Detta “permafrost-lock” bildades i denna regionen under senaste kallperioden (“istiden”) och man har trott att detta frusna lager förhindrar metangasen att läcka upp till havsvattnet och vidare upp i luften. Havsnivån var vid slutet av senaste istiden mycket lägre än nuvarande och det som nu är sibiriska kusthaven låg då på land. När istidsglaciärerna smälte steg havsnivån och det  frusna landet översvämmades och kusthaven blev till.

För att metan som nu ligger “fast” under permafrostlocket ska släppas fritt behöver permafrostlocket tinas upp. Detta kan ske på flera olika sätt:

  1. Ovanliggande havsvatten – värmer upp sedimenten, långsam upptining.
  2. Underliggande geotermisk värme – i förkastningar (sprickor i jordskorpan)
  3. Flodplymernas förlängning – varmt flodvatten “tinar” upp område av permafrosten vilket leder till metanutgasning.

Process 1 och 3 kan accelera p.g.a. växthuseffekten, högre temperatur på flodvattnet, ökad flodavrinning, och högre temperatur på kustnära havsvattnet utmed östsibiriska kusten. Mätdata från NOAA visar att den genomsnittliga temperaturen under mars-maj under flera år i början på 2000-talet var upp till 4 grader varmare för denna region än genomsnittet under tre decennier i slutet på 1900-talet.

Semiletov föreslår att en anledning till att det möjligtvis tidigare inte var en ökad avgasning, är att den extremt långsamma upptiningen av permafrostlocket i den frusna havsbotten, inte hade hunnit tina tillräckligt sedan områdena översvämmades (blev kusthav) för ca 4000 – 10000 år sedan. Dessutom har den antropogena (av människan påverkade) uppvärmningen av det nordostsibiriska området lett till ökad flodavrinning, och högre temperaturer av både flodvatten och annat kusthavsvatten vilket kan bidra till accelerad erodering av permafrostlagret.

Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser rörande hur denna process kommer påverka klimatet. I en publikation för några år sedan visade Semiletovs beräkningar att den omfattning av utsläpp som redan då påvisats ger att metanavgången till atmosfären från östra sibiriens kusthav är lika stor som dåvarande uppskattningar för det totala världshavet. Haven anses vara en viktig, men inte den största källan av metan, till atmosfären. Det är möjligt att en ännu större metanavgång från de grunda sibiriska kusthaven skulle kunna medföra en påtaglig effekt på metanhalten i överliggande atmosfär. Vad jag förstår så finns det vissa indkationer i iskärnor från tidigare klimatepoker att detta har skett förut. Eftersom mängden metan i dessa grunda depåer är ofantligt stor så kallar dessa upptäckter på ökat fokus kring dessa processer.

/Örjan Gustafsson, forskningsledare, ISSS-08


72N/153E Östsibiriska Havet

September 1, 2008

Provtagning av havet utanför stort område med kustnära erosion samt floden Indigirkas utflöde.

Jag har hört att expeditionen och några av dess initiala upptäckter har nått ut i media. För den intresserade kan man fortfarande nå inslagen som har varit i Vetenskapsradion och i Dagens Nyheter på www.dn.se. I ett kommande inlägg ska jag försöka förklara processerna kring hur metan från under en frusen havsbotten kan släppas fri.

Måltider och festligheter ombord
Nu ska jag berätta något om ryska protokollet kring mat och dryck inklusive ett par upplevelser under senaste dygnet. Måltiderna intas i mässen. Vi är så många ombord att vi äter i två omgångar med en halvtimmas sittning. Placeringen kring de sex borden med vardera sex stolar var en av de första frågorna som togs upp när vi kommit ombord. På ryska fartyg är det mer hierarkiskt och det blir särskilt tydligt i bordsplaceringen. Min ryske kollega Oleg hade ingen förståelse för mitt försiktiga förslag att vi kanske kan rotera lite bland borden. Njet. Var och en ska veta sin plats.

Nåväl, nu har vi lite smått börjat fuska med detta, men bordsplaceringen är sådan att vid första sittningen så finns det ett bord för kaptenen och de viktigaste officerarna i besättningen (förste styrman, maskinchiefen och kanske någon till). Vid ett bord i samma ände sitter Igor Semiletov, Oleg Dudarev, och vi tre i svenska ledningen; Per Andersson, Göran Björk och jag själv, samt Don Porcelli, som kvalar in till vårt gubbord. Alla andra är sedan också inrangerade. Det fina i kråksången är iallafall att vi sitter ryssar och svenskar blandade. Över vårt bord finns ett inramat svartvitt foto på en ung officer i tsarens flotta; Jacob Smirnitskyi, som skeppet är döpt efter. Han arbetade med sjömätningar i dessa farvatten. Jacobs hela uppenbarelse är stram och blicken tom. Det hörde väl den tiden till. Han har oss under full uppsikt.

Frukost består alltid av ljust och mörkt bröd (från Archangelsk; börjar bli dags för brödbak…) med rökt korv, ost och rysk nutella som pålägg. Alltid te som är uppdelat i en liten kanna väldigt starkt och en stor kanna med hett vatten. Ibland ägg ibland youghurt ibland en vit gröt. Frukosten sitter alltid fint. Till lunch och kvällsmat bjuds först dagens soppa och sedan rysk husmanskost bestående av kött eller fisk, ofta med olika gryn, typ bovete. Det är aldrig efterrätt så medhavt svenskt smågodis och tuggummi kommer väl till pass där. På eftermiddagen serveras det te med tilltugg och ibland en frukt. Det fysiskt tunga arbetet ombord ger god aptit.

När det var dags för söndagste idag spred sig enljuvligdoft av nybakat bröd. Entusiastiskt bänkade jag mig och högg i den första av två bullar. God, med äppelfylling. Så till det stora bakverket; ett rejält bett!  Ajaj, tänderna högg rätt in i ryggraden av en fisk och 3 cm kraftiga ben stack upp i gommen. En fiskpirog med ben och skinn och allt. En överraskning.

Andra fick en rejäl överraskning på efterfesten till gårdagskvällens firande av att vi nu kommit in i Östsibiriska Havet. Först hade vi ett sent kvällskalas på rökt korv, utmärkt färskrökt fisk från Lena-floden (ombordsmugglad i Tiksi i förrgår) och västerbottenost (från Per) med öl och vodka. Därefter blev det tydligen en efterfest nere i Genna och Vovvas hytt. Det behövdes mer tilltugg så någon av ryssarna sprang upp och norpade en burk ”delikatessen” som svenskarna hade haft med sig och som förvaras i Igors privata kylskåp. När de väl fått hål i burken så ”exploderade” tydligen innehållet; surströmming. Det var surströmming över halva hytten; över laptopens tangentbord, på kläderna och i sängen. Efterfest byttes snart till nattsuddig storstädning.

Den andra skålen här ombord går alltid till de därhemma, så även i gårkväll. Kanske ni gör motsvarande vid nästa tillfälle?

/Örjan Gustafsson, forskningsledare, ISSS-08


Follow

Get every new post delivered to your Inbox.